Hennes gamla trasiga skor

Vid vägens kant låg hennes gamla trasiga skor, helt utlämnade och övergivna. Hon kände en ledsnad när hon iakttog deras utsatta position där för väder och vind, men samtidigt kände hon att dem fick ett värdigt slut där i jordens varma famn med vattnets renande kraft som porlade fram med solens strålar glittrande som stjärnglans över det slitna lädret. Dem hade burit henne väl, gjort sitt jobb att skydda hennes fotsulor mot den steniga mark hon länge hade vandrat på.

Nu tittade hon ner på sina fötter som hade fått ett uppfriskande bad i det solsmekta renande vattnet. Framför sig hade hon sina nya skor som skulle få leda henne fram på nästa etapp på livets väg. Ännu ville hon att sina fötter skulle få svalka sig i vattnets renande kraft och solens smekande ljus, sen att vinden skulle som en svepande fjäder föra bort det sista av hennes trötthet och noterna av den smärta vägen hade skänkt henne.

Hon slog sig ner i det mjuka gräset nu med de nya skorna vid sin sida. Hon gav de uttjänta skorna en blick av tacksamhet innan hon tog de nya skorna i sin famn. Försiktigt, försiktigt lät hon sina trötta men nu uppfriskade fötter glida ner i de nya skorna. Hon upplevde hur det mjuka lädret omslöt hennes fötter som det mjukaste sammeten. Kände hur hela hennes kropp och sinne vaknade till liv, en ny glöd väcktes inom henne.

Hon hoppade glatt upp på benen, redo att fortsätta sin väg framåt med ny kraft och tillförsikt. Hon visste fortfarande inte vart vägen skulle leda henne men med tilltro började hon gå framåt. Hon slängde en sista blick bakåt på resterna av hennes historiska skor som hon nu var redo att lämna bakom sig, innan hon glatt småskuttande tog sig framåt på vägen.

Men så plötsligt stannade hon till, tittade ner på vägen och hur den tydligt visade vägen fram. Sen lyfte hon sin blick och skåda ut över den vackra naturen som kantade vägen. På ena sidan bredde en vacker äng ut sig med blommor i alla de vackraste färgerna hon kunde tänka sig. I fjärran kunde hon se en lockande skog med ståtliga träd vars kronor böljade i den ljumma vinden, som skapade ett vackert vågspel i alla nyanser av grönt.

Plötsligt tog hon ett snabbt beslut, vem hade sagt att hon måste följa vägen fram tänkte hon lite rebelliskt. Hon hoppade över den smala porlande bäcken vid vägens kant och sprang dansande på lätta ben ut på den grönskande ängen. Som vattnets porlande, porlade en ny glädje upp inom henne, en glädje som sjöng hennes själs frihetssång. Hon sparkade av sig skorna för att känna närheten till den varma, helande jorden. Nu var hon redo att flyga, flyga på kärlekens vingar, ut mot nya äventyr….

Maarit L Rose
The Infinite Heart ♡